Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart. Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har hittat “Une Vie“ av Maupassant, han har läst “Hor-la“ utan att känna någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en människa på väg att mista förståndet. I timtal sitter han vid skrivbordet utan att våga se upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga liv som en mulen förföljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman, som ligger kastad åt sidan, han har själv fördömt den som värdelös. Men det hade varit en vila att få skriva den. Han har icke mod att gå till sängs, han vet att han måste ligga vaken, och om han somnar, hemsökes han av feberdrömmar. Alla hans vänner, dem han litar på, besöker honom under sömnen, och de är alla förvandlade till fruktansvärda förebrående skolmästare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som Hartman skickat honom och får då en natts ro, han arbetar med sin roman som en vansinnig, han hör hur hjärtat slår lugnare, han blir kall, han sitter och skrattar för sig själv medan pennan löper över papperet. Han sover som en stock, utan drömmar, han vaknar, går ned till mor och far, efter att ha sväljt ännu mer opium. Nu går det lätt att tala till dem, han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om arbetet, han berättar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser upp av glädje, och nu förstår han hur helt de lever för honom, hur de älskar honom och ber för honom. Och då grips han av glädje själv, han går efter den gamla gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång om Guds kärlek. Frid går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar på golvet, och han gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å, de säger ingenting, frågar ingenting: de
bara gläds — tackar Gud att hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist din eviga frid — redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta, och en så härlig röst att prisa skaparen!
Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande, vet de ingenting. Gud ske lov för den saken!
Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar. Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes ateljé: “Inom ett år skall du slippa allt detta!“ Ja, väl, må det vara så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han ju ha tre månader kvar att leva — om han dör just som tiden går ut, men han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, men han måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en dröm.
En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla bekymmer, oron, det onda samvetet över hans egen overksamhet och allt annat även nu stod för honom, men mera som något stort och obestämt tyngande, ätande, brännande, utan att han därför grubblade över någon särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var dödstyst. Då fick han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får ej, var hans nästa tanke. Om jag gör det är jag förlorad, man för bort mig — och mina föräldrar — — — och han grep hårt i bordskanten och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla — ej röra mig tills det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt, ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en döende. Håll dig fast — var stilla — ej ett ljud! nästan skrek han invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på mycket länge gick han beslutsamt och lade sig.
— Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.
Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i, dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken, små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk ström. Sedan låg han vaken tills han hörde hur mor gick upp och malde kaffe nere i köket. Det sved i ögonen, han var ännu tröttare nu än då han lagt sig. Det första vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll på golvet i två rutor, liknande en uppslagen bok. Och för första gången på många år brast han i gråt och grät länge. Han kände det som om livet vore en tung börda han burit så länge att han nu måste kasta den av sig eller förlora sitt förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra sig reda för någon enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det var alltsammans bara Han — som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var så förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den gamle Gud fader att få bedja till och gråta ut hos — det var bara Han — all världens, all livets förskräckliga Han. Och inför Honom grät man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över människan och skapelsen i evigheters evighet.
Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick.
13. Nilenius’ sista timmar och testamente
“Jag går under, men du skall också
vara med mig i helvetet.“