Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av Nilenius som överöste honom med förebråelser.

Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.

— Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse, pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå alla i byn, nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du inte den enda på jorden ja kan tala me’.

David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt. Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin och sade:

— För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde reda på den där Ziri?

David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev låg — han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting. — Men — men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom här i skogen. Han gick resolut bort och tittade — ingen hade kunnat röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige jätten i sängen.

— Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men ja vet va ja vet. — Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte David lättad, i fyllan — i ladan vid Södersjö. Högt sade han:

— Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu tänkte han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att locka ur mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han skall hugga i sten så det gnistrar!

— Du säger du vet — men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek. Ziri kan aldrig komma — så länge — så länge denne man lever, tänkte han.

Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre fram.