Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. — Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i bröstet. Och bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren, så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel — obotlit hjärtfel. Å doktorn han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut ljus, så fort å smärtfritt går de — å inte ä ja rädd, för på ett helvete tror ja inte, men de är svårt ändå å riktit komma bort från de gamla, fast nog har jag läst så mycke, så jag vet att om där är en rättfärdig gud, inte har han nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du grubblar ju så du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är rädd, inte. Får jag lägga mäj ett tag på din säng — eller vill du följa mäj hem —

De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt, som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra, blanka händerna ännu våta av diskvatten.

— Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon.

Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i ansiktet. — Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj jåj! pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och en av sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på Nilenius, som låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken slutna. Jag kanske slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han vänlig och hjälpsam ibland.

Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han sade med matt röst till David:

— Jag är färdi nu — du har väl än nåra dar kvar — ja är inte så — gammal — så om de inte varit det — förbannade hjärtat — — men du ska gå opp te stugan — ve Asanders ås — ja har lagt dit ett — litet minne från dina förfäder — dä var bara meningen att skoja — tag bort det där — gå dit får du si!

Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme, under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej Nilenius’ sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i den gamla kojan — i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius yrat eller om han verkligen burit dit något föremål.

Han hatade mig — han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.

Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt och hållet:

“Han skall torka från kinden var stackares tår,
ingen gråt skall väl vara där mer.
Där skall alltid vara en salighetens vår
och solen den skall aldrig gå ner.“