Genom det tunga draperiet till grannrummet kom frågan:
— Gar... vad menar du med gar... har du garderat dig?
Det hade han verkligen tänkt säga, då han genast vändes på försiktigare tankar och i ögonblickets oro att redan ha sagt för mycket tappade knappen. Hon var visserligen hans förtrogna och kanske mer än det, men det hade inträtt nya moment, och hon borde icke veta något om hans reserv — godset på Fyen som stod och väntade på hans förr eller senare nödvändiga sortie från denna skådebana.
— Har frukosten kommit? Simma fiskarna i dammen ...
Han övergick till ämnet för dagens närmaste betraktelser. Det hade blivit hans enda regelbundna vana dessa söndagsfrukostar, och med dem hade han också velat visa en uppmärksamhet mot henne, som hela veckan intelligent och skickligt skötte hans sak vid Regeringsgatan. Det var icke fråga om småsaker, när det gällde en söndagsfrukost hos Gehnfeldt, och de fiskar som summo i dammen voro ett helt stim champagneflaskor i en isbalja.
Genom rummen av den vräkiga våningen, som de andra veckodagarna disponerades av honom ensam, började det slamra av servis. En bil hade kommit in på gården, och frukosten ryckte in i terrängen, ansatsvis eller i vågor som det just då började heta på militärspråket.
»I Honolulu, där går man klädd liksom en zulu.»
Han gnolade förnöjd på den senaste schlagern.
Nej, det var allt klokt att inte säga något om Fyen, tänkte han, i det han vecklade ut en nota från en blomsterhandel:
»An 11 kvistar syrener ....... Kr. 110.»