Han kastade bort notan och gnolade vidare:
»... med ring i näsan på zuluvis, zuluvis, zuluvis ...»
Det kunde ta skruv det där med syrenerna, och sannerligen det erbjödes inte när som helst ett gammalt förnämt gods på Fyen, åt vilken utfattig adelsfröken som helst. Och under sådana förhållanden borde ju inte Regeringsgatan inblandas. Den visste nog sannerligen att taga ut sitt i alla fall. För övrigt vore hon nog icke alldeles utan försörjningsmöjligheter ...
»... på zuluvis, zuluviszuluvis ...»
I den underbara salongen, där färgerna vrålade mot varandra som rovdjuren på ett menageri, samlades efter hand de mest förbluffande människotyper, män och kvinnor, ryssar, greker och utlänningar av Rom, alla barbariskt utstyrda till högsta pris.
Det var godsägare K. G:son Gehnfeldts traditionella söndagsfrukost. Den skulle komma att draga ut på tiden, den skulle bliva våt och mäktig, brusande som Niagara, upprörd som en människoslaktning vid fronterna. Många skulle falla för de Gehnfeldtska vapnen, champagnens dånande artilleri, det dova dunkandet från spelborden och för den lilla elfenbenskulan i Gehnfeldts roulette.
Själv skulle han stå där segrande och väldig.
Colossus ...
Han hade kommit som gamen för att se vad fältet kunde bjuda av byte. Så hade han tidigare sökt sin lycka på olika områden, alltid för att skörda frukterna av andras arbete eller försummelser, alltid för att exploatera. Nederlag, som skulle förkrossat andra, hade lämnat honom oberörd. Och det, som han i verkligheten aldrig nått, hade han fått ersättning för i sitt skryt över uppdiktade framgångar. Hans motto var: »Det spelar ingen roll vad man är. Huvudsaken är vad man synes vara.» På denna livsåskådning gick han fram.
Det var en tid då penningar funnos hopade i överflöd. När dammluckorna för deras utflöde ur landet voro stängda, skaffade de sig själva omlopp inom landet. De flögo fram överallt, de sökte sig nya vägar till mål som tidigare varit otillgängliga för dem.