Gehnfeldt hade stått som hästköparen vid en marknad på danslokalerna och spejat efter nya förvärv. Penningen var för honom allt, och för den trodde han sig kunna vinna allt. Han blev aldrig besviken, ty han hade alltid lyssnare till det mest otroliga skryt, och skrytet fick kompensera nederlagen.
Han var fysiskt väldig och hade en otrolig styrka. Mellan de våldsammaste orgier skötte han sin kropp, red och lät sig masseras. Vid en tidpunkt, då så många svulto, måste han anlita alla medel att hålla sin figur inom elegansens råmärken. Han var ytterst välvårdad och kunde föra sig i vilken omgivning som helst. Det fanns ingen gräns för hans penningbegär, men han hade aldrig förstått att spara. Huvudsaken för honom var att synas stor och glänsa. Han skydde inga medel, om han visste, att de skulle leda till framgång, men blottade dem icke, om han befarade ett bakslag. Under alla förhållanden måste han rädda skenet.
Framför allt annat var han tillfällets man, och eftersom han hade erfarenhet från tidigare katastrofer, eftersom han insåg att detta tillfälle var hans största, hade han denna gång garderat sig. När fältet var exploaterat skulle han i en ny uppenbarelseform slå sig ned i en stilla trakt och intaga en ansedd ställning. Godset på Fyen finge icke gå honom ur händerna, vad eljest han kunde få se sig nödsakad att uppgiva.
Hur försiktig Stråvall än var, så behärskade dock Gehnfeldt situationen. Nu hade han Stråvall i sin hand, eller skulle kunna få det, om han ville använda de medel han besatt. Från början visste han, att han fått ett grepp om Stråvall, då denne i ett förtroende, som Gehnfeldt fann naivt, överlämnade de Wiepeska reverserna. Att han icke lämnat dem tillbaka berodde på den ängsliga iver, med vilken Stråvall sökt återfå dem. I dessa papper hade han press på sin kompanjon. Det skulle kanske aldrig falla honom in att hota Stråvall med att använda dem, eftersom han visste, att Stråvall i ett sådant fall skulle se sig hotad i grunden och sätta in allt på att rädda sig och störta honom.
När han plötsligt hos en gammal skolkamrat såg sig sammanförd med Ingrid Wiepe, vars bild han genom en indiskretion av Stråvalls husfröken fått se, sade han sig, att dessa reverser skulle kunna få en avgörande betydelse. Hela hans våldsamma passion tändes för denna unga kvinna. Han såg hennes läppars linjer med törstiga blickar och triumferade i sin fantasi över något som han tidigare knappast tagit med i räkningen, att gifta sig med ett klingande namn, att, om så vore, köpa eller tvinga sig till detta och att samtidigt vinna en maka, som han skulle älska så länge hans känslor förmådde stanna.
Det var hans första tanke på beständighet. Ingenting var eljest konstant för Gehnfeldt. Han hade konsumtionstidevarvets anda. Att förbruka allt var dagens lösen, att draga största möjliga nytta av allt befintligt, så länge det hade något att ge. Det var helt naturligt att han under dessa förhållanden och i en tid som denna kastade sig över storstaden, den stora förbränningsugnen, som särskilt under detta kulminationsskede slukade allt. Till den fördes friskt material, varor och människor, som om allt pumpats in genom jätteturbiner till det stora lustbålet.
Gehnfeldt var icke en streber, kanske därför att ordet hör till en mera färglös tid. Han var en naturkraft insatt på att skumma gräddan av sin tid och att exploatera också exploatörerna.
Ingrid Wiepe syntes honom vara ett problem lika lättlöst som alla andra han mött. Det enda nya för honom var frågan om resultat på längre tid. Han hade verkligen icke tänkt sig något annat, även om han trott sig kunna förmoda, att också hon skulle stå att vinna på ett ögonblick, om det nyttjades rätt. Dessa vårens blommor, som han sänt henne mitt i vinterns kyla skulle värma hennes hjärta. Vid lämpligt tillfälle skulle han återkomma. Han skulle binda hennes hjärta med en kedja av blomsterbuketter, den ena efter den andra med lagom mellanrum, först veckor, sedan dagar, tills det hela bleve en snara färdig att dragas åt. Då skulle han ha henne i sin hand.
Ofta nog hade han under denna tid kunnat möta kvinnor även ute i sällskapslivet och i gamla goda familjer, där han gav endast gästroller, som redan efter första sammanträffandet vid en middag — sådana som dessa tiders middagar voro — kunde inviteras till hans privata festligheter. I andra fall hade utvecklingen till och med varit snabbare. Men beträffande Ingrid Wiepe hade han redan med blomsteruppvaktningen och dess tänkta fortsättning anslagit något nytt. Det var som han kallade det »den långsamma metoden».
Efter blommorna skulle ett sammanträffande oundvikligen komma, helst ute och av en slump. Därpå fordrades en middag hos någon gemensam bekant — det skulle alltid kunna arrangeras, han skulle själv betala vad som helst för en sådan tillställning, bekosta allt. Det fanns fattigt fint folk som förr mottagit hans tjänster ... Och då skulle tiden vara mogen för en utvald liten krets att samlas hos honom. I denna krets skulle finnas Ingrid Wiepe, men hon skulle icke ha hedersplatsen denna gång — det kunde vara tids nog vid förlovningsmiddagen.