Men den första festen i hans präktiga våning skulle bliva den avgörande. Vägen till en kvinnas hjärta gick genom hennes strupe, efter Gehnfeldts erfarenhet i så många fall. I ett lämpligt ögonblick skulle de två vara ensamma på väl beräknad plats i hans våning, inne i hans allra heligaste. Och då ...
Sista kortet i spelet skulle vara reverserna.
Misslyckades det ena, då skulle han skänka henne dem. Hon skulle vägra att mottaga dem. Hon skulle icke låta honom skänka henne dem för ingenting.
Vad gjorde det, om han i det rätta ögonblicket störtade Stråvall. Så mycket säkrare skulle ju hans egen seger bliva. Han skulle framstå som den ädle — Stråvall som skurken i dramat. Hon skulle falla i hans armar med eller mot sin vilja, ja vad bekymrade det honom. Blott han finge hennes namn i sin förlovningsannons, blott det en gång skulle skrivas »brudparet for på aftonen söder ut till sitt gods på Fyen ...»
Men det skulle också kunna hända, att Ingrid Wiepe vore en »Fröken Julie». Han hade tänkt genom allt. Dock hade han icke erkänt betjäntrollen som sin. Han hade icke sig medvetet någon underklasstriumf att kräva av hennes klass, eftersom han själv ville räkna sig till den.
Detta var Gehnfeldts resonemang, och utgångspunkter för det hade han i sin erfarenhet från dessa år.
Innan han ännu hunnit gå vidare i sin plan, mötte han som hastigast Ingrid Wiepe på Kompaniet.
— Det blåser tydligen varma vindar från Södern, och det blir snart vår, sade han och gjorde ett mästerverk av sin sonora stämma.
Ingrid Wiepe gjorde en reserverad böjning på huvudet.
— Ni skickade blommor, herr Gehnfeldt, det var alldeles för överraskande, sade hon med ett tonfall, som borde ha varit vältaligt nog.