Nu stannade en hästdroska i ett hörn mot Rusthållaregatan. Återigen var det en kvinna av samma typ som den förra och en manlig följeslagare. Hon gick före, och på ett visst avstånd följde han efter in genom porten. Det blev ljust i ett fönster i andra våningen till vänster. Nästan omedelbart kom ett par gående. Efter en stunds samtal vid en lyktstolpe gick hon före genom porten. Det tändes ljus i två fönster, där gardinerna voro upprullade, men det blev åter mörkt.
En herre kom ut genom porten, tände en cigarrett och försvann. Ett av de tre upplysta fönstren slogs upp, och en kvinnoarm stack ut under gardinen och lade på stormhaken.
Efter en stund kom en kvinna ut genom porten och gick raskt bort genom gatorna.
Stråvall hade sett nog. Han stoppade ned sin anteckningsbok, där han flitigt skrivit, och gick ut på gatan. Han gav ett tecken till poliskonstapeln, som svarade med stram honnör och avlägsnade sig.
Den pälsklädde obekante, som alltjämt höll sig i närheten, följde poliskonstapeln med blicken och skyndade sedan fram till Stråvall.
— Min herre har inte händelsevis en tändsticka, sporde han och såg skarpt på Stråvall.
Denne iakttog den främmande i det han letade fram tändstickorna. Det föreföll Stråvall som om han hört denna röst förr, och utseendet föreföll bekant.
— Se, det är ju direktör Stråvall, utbrast den andre med spelad eller verklig överraskning. Det är så mörkt här i kvarteren, så inte ens vi närmaste grannar känna igen varandra.
Stråvall hälsade med ett leende. Han var en smula generad, men då han nu blivit gripen på bar gärning, beslöt han göra det mesta möjliga av situationen. Den man han talade med, var ägaren till huset vid Pauli kyrka. Han hade tidigare sökt få köpa huset av honom, men den andre hade vägrat.
»Nu kanske», tänkte Stråvall.