— Jag trodde nästan det var någon vid polisen, sade den andre medan han tände sin cigarr. Får det vara?
— Tack, jag tror det blir för starkt. Om det inte är oartigt, så ber jag få röka en cigarrcigarrett.
Den andre stod kvar som om han velat framtvinga ett samtal, och Stråvall stod också kvar i väntan på att den andre skulle tala.
— Vi återkommer nog förr eller senare till frågan om det här huset, sade Stråvall tveksamt.
En bil stannade i närmaste hörn, och de båda började som på tyst överenskommelse promenera nedåt Rusthållaregatan.
— Hihi, direktörn har sinne för affärer, tror jag, sade den andre i skämtsam ton, och som för att betona skämtet petade han till Stråvall i sidan med handskfingret.
De voro båda på det klara med att de genomskådat varandra.
— Jag skall säga, att det vore klokast att slå till med ens och sälja huset. Det var ju tvåhundratusen jag bjöd, påminde Stråvall.
— Och nu står huset i tre.
— Det var raskt. Jag kan inte se, att det genomgått några större reparationer.