— Nej, det kan hända, men det är ett gott affärsobjekt, herr Stråvall, ett förbaskat gott affärsobjekt.
— Jag tycker mig kunna förstå det ... men den sortens affärer ...
— Det är inte min sak. Jag hyr ut lägenheterna, och de hyror jag tar, veta nog vederbörande att ta i andra hand. Jag höjer och de höja ... här har lagen ingenting att skaffa. Är det någon som opponerar sig, så blir det bara vräkning. Som ni, herr Stråvall, just i kväll lagt märke till, kan det finnas möjligheter att få vissa hyresgäster undanskaffade.
— Vi har bostadsbrist just nu, sade Stråvall i högtidlig ton.
Den andre ryckte till, obehagligt berörd av tonen:
— Det är visserligen sant, men hur skulle det smaka med en grogg?
— Eller ett glas vin uppe hos mig, invände Stråvall.
Han älskade inte sprit, men i regel hade han ett litet lager av lätta viner till hands.
De gingo upp till Stråvall och bänkade sig i hans matsal. Stråvall plockade fram glas, men när han inte fann nycklarna till vinskåpet i väggen, måste han gå och väcka sin husfröken. Han knackade på dörren ett par gånger utan att få svar. En misstanke slog honom att hon kunde vara ute, och det var som om han känt en svag svartsjuka vid denna tanke. Det var något ganska nytt hos honom, men det kunde bero på, att han sista tiden varit mycket nervös, och att fröken Wagner under denna tid varit särskilt mån om att hålla hans humör uppe. Hon kunde ju ha sina anledningar att ställa sig väl inför honom, det förstod han nog, men hon visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.
Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.