— Å förlåt ... började han säga.
Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig för att lika hastigt släppa honom.
Hon ropade till och tände ljuset.
— Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...
Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig generad och rodnande tillbaka.
— Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.
Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på diskbänken i köket.
Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt, eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon legat och hört knackningen på dörren.
— Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom in i matrummet.
Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.