— Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog som det är här inne i kylan.
— Tack, det där Mosel är inte dumt.
I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område. Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro slut.
— Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han störtat i sig ett helt glas Mosel — som när man tar en sup vid ett svenskt smörgåsbord — varför har ni så stort intresse av mitt hus?
— Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också intresse för det.
— Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.
— Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra slut på den där trafiken.
— I sedlighetens namn?
— Det skadar kvarterets anseende.
— Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende. Skål herr Stråvall!