Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha betvivlat.
Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst. Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från direktörens våning.
Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i sitt sovrum, alltså i ateljén — så kallade hon hans arbetsrum.
Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.
— Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.
I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.
Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad bov.
— Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen dörren.
Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte ögonbrynen i en kort funderare. »Det måste vara något i görningen», tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt livet.
Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade ett ögonblick.