— Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer ...
Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han åter fram det han sysslat med.
Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.
Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution, vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning, det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik, nationalekonomi och pyroteknik — allt tydligen angivande olika facer och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström för tillfället förbrukades inom fastigheten.
Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i bilden av en kvinna.
Om det nu var svärmeri ...
Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner. Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett oumbärligt inventarium.
Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han skyddas mot en del av sig själv — fadersarvet.
Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned. Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om marmorpalats — drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där sprängdes med dynamit!
Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och deras ungar ville han utrota. När mordet upptäcktes och Adrian skulle bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.