Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...
Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med ett obegripligt löje på läpparna.
Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra könet.
Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad som kunde bo inom honom.
Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit honom att fly.
— Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne »Stråvallspojken».
Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon i det längsta se endast moderns goda sinne.
Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland, när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig, och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände sig stark, var hon borta ur hans minne.
Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän — eller medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt. Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.
Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte, blekt, kallt och vidrigt.