Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.
Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna. Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet — Ingrid Wiepe.
Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid Wiepes adress.
Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart denna blomsteruppvaktning skulle leda.
Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart, att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.
Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde söka upp henne redan nu.
»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.
Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var inriktad på ett bestämt mål.
»Skall jag ringa baron Wiepe ...»
Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.