»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt legitim, haha ...»
Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan. Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned luren.
Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...
I stället ringde han till Gunnars byrå.
— Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.
Det var en motgång.
Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att höra efter hur dess huvudman befann sig.
— Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst i telefonen.
Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än hans kompanjons.