Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall hade summan i beredskap.
Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd. Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.
Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till honom.
— Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ... förresten, det är ju mitt i natten.
— Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i rummet, under det han nickade med huvudet.
— Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att alldeles ruinera direktörn!
— Ruinera?
Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne blixtsnabbt en skrämd blick.
— Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.
— Om mig?