— Är hon sjuk ... jag förstår inte.
— Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom för att möta mig.
Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe, min vän».
Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort bättre än så.
— Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle akta ...
— ... skulle akta?
— Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den nervösa spanskan.
— Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?
— Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.
Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.