Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den smälte till ett stort leende i hennes.
— Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni häromnatten, när jag kom in?
Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.
— Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...
Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom och hennes kind kom att snudda vid hans.
Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon helt.
— Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på ryggen.
Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...
När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.
— Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.