— Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa bort en tid. Det kan vi behöva båda två.
De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...
Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.
När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande ställe. Men så började han erinra sig ...
Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.
— Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt att det kunde höras ut i tamburen.
Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.
Gehnfeldt kom in.
— Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.
Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.