Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat. Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär. Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst, vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.
Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina, ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe; att i hennes närvaro säga du till ättens huvudman Gunnar, att helt kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla — och därför i hans ögon farliga — Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.
Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk — men han var inte officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att framtvinga ett svar.
Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.
— Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet riposterat.
Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha nödgats taga ställning — vilket var hans fasa — om icke möjlighet till en hederlig reträtt yppat sig.
Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med sig. Han var räddad.
— Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.
— Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och bjöd honom ock av den förbjudna frukten.
Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.