— Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon formade till en högst obetydlig cirkel.
Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i salongen.
— Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.
— Ja visst sjutton ...
Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:
— Filur!
Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.
— Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin tavla.
Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så förbluffande för honom.
— Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun vidöppna av leende undran.