— Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg, penslar och cigarretter ...
Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa tillräckligt för penslar och färg.
Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.
Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en »filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad de från början menat dem vara — även om de i verkligheten äro och förbli något helt annat.
För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något som han i verkligheten inte var — om han nu var något i verkligheten. Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar, som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig ha fått bekräftelsen.
I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten. Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade redan — sin vana trogen — sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge sig till känna.
Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter middagen.
— Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.
— Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men likväl vidga möjligheterna.
Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta, tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.