Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela samhällsskalan ...
Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon »i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens syn på honom.
Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.
Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit officer.
Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer, »som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.
Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:
— Att du är knekthatare, du som ändå ...
Längre halkade han inte åstad.
— Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.
— Men du ...