— Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit, men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.
Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.
— Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett förtroligare samtal om saker som besvärade honom.
Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få träda hjälpande emellan.
— Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga räntorna på det beloppet.
Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.
Han måste förkovra detta kapital — hastigt ...
KAP. V.
Gentlemän på landet.
Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser gjorde hon sällan.
Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.