Ett par timmar senare sutto Gunnar och Adrian i vagnen på den dammiga landsvägen. Solen sken över sädesfälten, betesmarken och vattnen som glittrade långt bort genom landskapet. Stråvall kände sig bättre till mods nu, när han var på väg att lämna hembygden. Han fick lust att säga något vänligt till kusken, som satt och småflinade av pur livsglädje.
— Hur är det, är Jakob gift nu, frågade han.
Hans tanke hade okontrollerat växlat in på ett gammalt spår.
— Nähää, det är jag inte än, svarade Jakob släpigt och godmodigt, som om han tagit frågans upprepning som ett skämt.
Drängen gjorde en sväng med piskan och såg upp åt beteshagen. Stråvall följde hans blick.
— Framemot hösten skall det väl smälla till och bli gifte av förstås, sade Jakob.
Stråvall var förvirrad och sökte finna ett annat ämne.
— Se nu vinkar hon, sade Jakob och saluterade med piskan mot flickan i skogsbacken.
Men Stråvall såg nervöst bortåt den stora anstalten, som började försvinna bakom skogen ...