Från flera håll protesterades, men talarinnan fortsatte energiskt:
»Detta har dock hänt. Vad jag vill bringa till föreningens eftertanke är följande: Det är i vårt land förbjudet att utan särskilt tillstånd sälja en enda droppe vin eller pilsnerdricka eller en enda cigarrett, men vem som helst får här i landet driva handel med människohem.»
Frågan väckte en hetsig debatt.
Harriet Wiepe var blossande röd och djupt indignerad. Det var helt enkelt shocking att komma upp med ett sådant ämne i en städad förening. Hon tänkte på den höga sociala institutionen där hennes bror satt, och där dennes vän Adrian Stråvall kanske redan denna höst eller nästa vår skulle komma att bekläda en framskjuten post. Denna institutions blotta tillvaro vore en garanti mot möjligheten av något så oerhört som vad denna dam berättat. Helt säkert skulle Stråvall veta bättre besked, ty en sådan sak måste ju ha undersökts. Nu voro hennes bror och vännen visserligen borta på landet i dennes hem, men säkert skulle de vid återkomsten kunna reducera uppgiften till något alldeles oväsentligt. Dessutom hade föreningens stadgar ingenting att säga om dylika frågors behandling.
När hon funderat en stund begärde hon ordet:
— Det är inte för att ondgöra oss över påstådda sociala missförhållanden, som vi ha en förening, och stadgarna bestämma ganska uttryckligt de frågor, vilka vi ha att ägna vår hjälpverksamhet. Jag tvingas därför att som min mening ange, att denna fråga hör till en agitationsklubb av pigor. De personer, som äga hus i samhället, betala skatt till samhället och göra därigenom sin plikt. Om de icke äro redbara, betala de icke sin skatt och få då samhällets straff. Om de äro redbara, föreslå de icke sådana kontrakt.
Harriet Wiepe satte sig under en storm av bifall.
— Votering ...
Den gamla damen, som bar sorgdräkt, beklagade att hon missuppfattat föreningens mening, och att hon efter detta komme att bilda en agitationsklubb för pigor, varpå hon avlägsnade sig. Föreningen beslöt att »för sin del draga ett streck över detta oangenäma intermezzo», varefter man åtskildes i bästa sämja.