Harriet Wiepe var mycket illa berörd av vad som passerat. Hon gick till sitt skrivbord och gjorde en anteckning i dagboken, varefter hon tog fram föreningen Samhällsnits matrikel, vilken hon omhänderhade i egenskap av kassör, samt beredde sig att stryka namnet på den olämpliga medlemmen.
Hon stelnade nästan till, när hon på matrikelbladet som närmaste namn fann damens nyss avlidna dotter. Denna hade varit gift icke fullt ett år ... Hon skyndade till telefonen ivrig att göra en fråga och kanske att begära sin ursäkt, men det uppringda numret svarade inte. Och kanske det var bäst.
Just då anmälde husjungfrun ett par gäster:
— Fröken Tedelius och ingenjör Hjelm.
— Aha ja, Hervor har ju gått och förlovat sig.
Det var ingen mera intim bekantskap, men dock sådan att en förlovningsvisit var på sin plats. Harriet och Hervor hade varit skolkamrater, och Gunnar hade umgåtts i Folke Hjelms föräldrahem.
I en hast var den Wiepeska salongen förvandlad från mötesplats till familjecirkel. Harriet hade för en stund sedan skjutit det förfärliga ämnet så långt bort, att hon nästan fick en elektrisk stöt, då gamla friherrinnan frågade:
— Har ni ännu börjat att fundera på våning? Det är visst ganska svårt i dessa tider.
Men de båda barnen voro alltför nyförlovade för att ännu ha gjort bekantskap med några kvistigare framtidsproblem. Om ett halvår skulle de gifta sig, så mycket var i alla fall ganska visst. Och visitsamtalet hoppade ur det besvärliga spåret. De båda nyförlovade hade brått, skulle Östermalm runt före skärgårdsbåten. De njöto så obeskrivligt av sin visitrond. Det var så bedårande att få gå omkring och visa att man höll av varandra. Om ett halvår skulle de ha ett eget hem.
Naturligtvis.