Som alla andra.
Varför skulle icke de finna en vrå?
Folke hade, den enda gång lektor Tedelius talat om svårigheterna att finna en bostad, på skämt sagt, att det vore tillräckligt för dem om de finge lektorns övre våning, som ju skulle kunna avskiljas. Där var kök och två rum. Men det var ju bara skämt. Naturligtvis måste ju lektorn med sin stora familj ha alla åtta rummen ... Det skulle se illa ut att tränga in sig så där ... Ja, tanken var alltför absurd, och Folkes yttrande hade också uppfattats som ett skämt.
Harriet Wiepe kände sig bättre till mods nu. Det obehagliga intrycket var utplånat av ett angenämt. Och inte heller föll det henne in att ringa upp den gamla damen och allra minst att bedja om ursäkt. Dessa unga glada människor skulle icke kunnat ha en så förhoppningsfull syn på framtiden, om verkligheten erbjöde någon grund för den exalterade damens skräckbilder.
Senare på eftermiddagen skulle Gunnar komma tillbaka, och Harriet kände av någon anledning lust att vara honom till mötes. Hon gick därför ut på sin middagspromenad. Egentligen hade hon velat bära en av sina älsklingsblommor, en enda av det orchisknippe som nu stod inne i hennes systers fönster, men hon hade inte heller velat beröva sin syster någon av dem. Kanske hon också skulle ha avstått helt från tanken, om hon närmare analyserat den. Stråvall hade en gång sagt, att han i dessa blommor hade sina bästa vänner. Om hon nu bure den, kunde han ... nej, vad kunde han ... han var ju inte inbilsk, brydde sig inte alls om, vad en flicka tänkte, och för övrigt tänkte hon icke i den riktningen. Hon hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna ... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte de påminde om gråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott, att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.
De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro verkligen gråtande barn.
Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ... Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten. Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon mött missuppfattningen och tölparna.
Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.
Då hade hon stängt sin dörr.
En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär ... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser sin dröm förverkligad, förkroppsligad.