Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.
Som det nu var, kände han henne knappt ...
Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.
Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.
— Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla kristallvasen.
Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att hon åtminstone betraktades så, att hennes utseende i varje fall skilde henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne. Hon öppnade fönstret.
Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.
Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften. Men alla hade sina mål.
Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon såg mot den blåa himlen där uppe och log.