Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på skrivbordet. Men hastigt tog han den tillbaka, gick bort till sitt kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i skrivelsen av» och datum för biljetten.
Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.
På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.
Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul, delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat också med den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna möjlighet låg en säker prisstegring.
Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det. Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig apelsin.
Det var den Stråvallska affärsminen.
Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok. Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små. Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.
— Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.
— Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.
— Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand, om det är så att jag behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.