Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.
— Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.
Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.
— Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade värden.
Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i en säng.
— Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.
Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till hemmets helgd.
När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:
Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000 kronor och skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna konjunkturerna 110,000 kronor.
Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.