För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar — som befunnos goda och säkra — fordrades kontant 50,000. Genom detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta på upp till 160,000 kronor — utom det värde som tillkomme i möjligheten av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden. Det kontanta utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.
»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker» ...
Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv, då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.
Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande svartmålningar.
Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder för att lämna tillfälle till dessa bostäders förbättring för andra. På sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland skulle innebära nästan en fullständig nyhet.
Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.
Men samtidigt:
Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän, mäklare, bankirer ...
Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.
Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu, men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut stadslägenheterna dyrt, att sälja tomter eller uppföra hyreshus i omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.