Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor, och det hade fått gå för det ...
Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.
KAP. XII.
Marmortrappor för gamla hus.
Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna. I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.
Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare »som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre och högre ideal.
Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd, men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann vräkiga.
— Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till Gunnar.
Gunnar hade godmodigt invänt:
— Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som du är och ser helst att ingen lägger sig i det.
— Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just av sådana saker.