— Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina privata handlingar, och så är saken klar.
— Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att ge henne respekt för pengarna.
Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.
— Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.
Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:
— Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.
Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv med ett litet leende.
De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.
Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i spänning.
Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar. Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de mest ofattbara besvikelser.