Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna och anropat himlens makter för att få till landets räddning från hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.
Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.
Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.
Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste han ändå fram med ett ord:
— Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i raljant ton.
Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat att få säga dem:
— Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.
— Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?
— Jo, det stämmer nog det.
— Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.