— Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.
— Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och präktig jänta han fått tag i.
— Jag menar nog det, herr Adrian.
Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så närbeläget. Det var något med Jakob.
Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet:
— Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?
— Några flickor tror jag inte precis det är så godt om i städerna, sade Jakob tvärsäkert. Min hustru är härifrån stället, och en riktig flicka var hon, det kan jag ge eden på.
Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen över Jakobs iver att vittna.
— Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade Jakob med en knyck på huvudet.
— Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att tillägga.