Han knäppte händerna och teg.
När de kommo fram på gården mötte Tilda.
Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen rullat i handen.
Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.
— Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.
— Nej, varför är det så bedrövligt?
— Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.
— Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara sista gången?
— Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på inrättningen.
Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.