— Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få det bra. Lita på det.
Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd, filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.
Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa kvantiteter marmor.
Stråvall funderade en stund på detta förslag.
Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade han.
— Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial som detta!
Stråvall nästan ryckte till.
— Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså disponenten säger det ...
— Ja, det säger jag verkligen.
— Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.