Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.
Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa på?
Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde han betala, eftersom allt betalades.
Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.
Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en oskyldig flock.
Stråvalls kompanjon ...
Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?
Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.
Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son Gehnfeldt.
— Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.