— Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?
— Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.
Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och samtidigt på tamburdörren.
Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en kolossal diamantring emellan.
— Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.
— Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.
— Er far och ni?
Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika plötsligt om Hervors rörliga sinne.
— Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...
— Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i avträde.