— Hur mycket kan det vara fråga om?
Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.
Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.
— Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna också.
Damen lämnade adressen.
Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö var så oharmoniskt som möjligt.
Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.
I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.
— Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.
På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.