— Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon och schasar bort oss.
— Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.
— Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.
— Ja, ja, skynda ...
— Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill ha 38,000 kronor.
Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av missbelåtenhet.
— Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis, sade Folke.
— Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg bara om du tror vi kan.
— Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet kontant.
Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville bespara henne det som inträffat.