När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också råkat under sin långvariga bostadsjakt.
Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.
— Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter mig få lägenheten.
— Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.
— Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles säkert något att bestämma ...
— Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.
— Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av mitt rike.
— Men vad skulle då den andra hälften säga?
Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det då ingalunda ett hem.
Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.