»Verser?»
»Neej, men det var väl sådan där poesi.»
»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord, en hel värld af koncentrerad indignation.
»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar han var. Jag tror han se'n kom till Åbo, eller hvart det nu var någonstäds, men det blef slut för mig, riktigt slut.»
»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men — bra såg han ut, det kan inte nekas! Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom, när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den, så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag…»
Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa' så underligt adjö, och — jag har inte sett honom se'n … han var ju borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag skulle nog inte känna igen honom nu.»
Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.
»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade, vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.
»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan! Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick hon den alltid! Och kusin —, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och det var du, det!»
»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade jag den… Då var den min glädje.»