»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga! Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra den nyttan, så…»
»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga grimaser och knyckar.
»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin glada Katrin. När fostermor fick fatt i hans bref, — jag har det så tydligt för mig, som om det varit i går, — herre Gud, hva' hon blef ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»
»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»
»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att hon andra dagen, — det var en fredag och det småregnade, så att hon måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, — att hon andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika föräldrar; sådan skam!»
»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit något, och Gud vet att det bara var, att han … att han tyckte jag var beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han ibland skref verser!»
»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men så galen var han inte! Verser, fy…»
»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra, inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus — och så blef det slut. Det, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli något.»
»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i rösten.
»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig — ungefär likadant, som det stod i brefven…»