»Nej, det är till fabriksflickor … jag ligger sjelf på golfvet, jag sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»
Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes den dagen, som hade det varit helt nyss.
»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska, men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser, liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt impromptu.
»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig! Minns kusin att han … student Asp brukade komma till oss om söndagarne?»
»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från gamla Klinikum. Herre Gud!»
»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan — ett par dagar efteråt.»
»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren tänker jag ta'. Hva?»
»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl, som hade förmögna föräldrar och allt.»
»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en karlkrake, och du…»
»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har han blifvit, han, medan vi två stackare… Ja, kusin — — han har gått den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om oss andra.»