I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.
Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån, skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas, behängas och göras behagligt.
Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro, af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.
Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade, bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.
Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa utklädd rekryt.
»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di, hvar di ä'!»
»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor, gunås!»
»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»
»Nu blir kusin het igen — tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»
»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare — »du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»