De voro nu i salongen. Vid flygeln satt fröken Anna och sökte påminna sig en »Lied ohne Worte» utantill. Det var skumt i det stora, vackra rummet, brasan höll på att slockna och endast ett af röda sidenskärmar dämpadt sken från de eleganta lamporna belyste obestämdt möblerna, dekorationsväxternas präktiga blad och profilen af en Venus i hvit marmor.

Allt var varmt och vackert här inne, det doftade från mattan, som nyss blifvit bestänkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner borttogo eller förmildrade en del af den starktonande flygelns resonnans, vackra målningar hängde på väggen och mjuka emmor inbjödo till hvila och angenäm ro vid bord, fulla af planscher, böcker eller konstföremål.

Den unga flickan, ännu blek, skranglig och liksom ledlös, steg upp från pianot och bad modern att sjunga något för dem.

Fru Elisabet sjöng utmärkt, sades det, och alla beundrade henne, både de, som icke förstodo, och de, som trodde sig förstå. Hon var en af dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas förtjänster man öfverdrifver, en af dem, hvilkas förträfflighet blifvit ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hädelse att vilja betvifla — till och med rakt emot ett sundt förnufts vittnesbörd.

Hon sjöng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet, assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot.

Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna, det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika ackompagnementet. Alla sutto andlösa, doktorn beundrade sin patients präktiga lungor och märkvärdiga styrka. Ack, tänkte han, hvilken lycklig människa, hur afundsvärd är hon icke! Hon beundrar sig själf i första rummet, och i det andra rummet åter sig själf! Sedan kommer den öfriga världen! Hur njuta icke sådana människor af tillvarons sötma, i synnerhet då de som hon äro förmögna, ansedda, raska och friska! För dem är världens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de eländiga — de få skörda hvad de själfva sått, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att det för de lyckliga är lätt att vara dygdiga — det tänker man icke på, allra minst hur svårt det är att gå på dygdens väg, när omständigheterna, olyckan, ödet tvingar en in på förvillelsernas stig. Ja — sjung du — och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den, som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger ingen här! Ni lyckljga!…

När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var därvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en angenäm och behaglig dag, mätta, tillfreds, med Brahms sista sånger ännu genljudande för åhörare, som hört men icke förstått, som icke förstått men ändå trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta, gingo hem att i mjuka sängar hvila efter hvilan, drömma efter njutningen och vakna för att njuta vidare dagen därpå och en oändlighet af dagar därefter, alltjämt, alltjämt.

* * * * *

Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen till den afdelning besöket gällde.

Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill, alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad, missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!